Arkitekturen bakom ställverket

Urban Design har ritat stationen med dig, Helena Glantz, som ansvarig arkitekt. Hur bestämde ni hur stationen ska se ut?

Station Värtan är en historisk plats. Här har det funnits ett elektricitetsverk som försörjt Stockholm med el i snart 120 år. Den nya gasisolerade ställverksanläggningen ska representera denna kontinuitet, driftsäkerhet och stoltheten över uppdraget – att säkerställa elförsörjningen för 100.000-tals Stockholmare. Station Värtan kommer att bli Ellevios ansikten utåt, en byggnad som representerar företaget under många decennier fram i tiden. Precis som den tekniska anläggningen är framtidssäkrad och förberedd för att byggas ut om 40-50 år, så vill vi att arkitekturen ska vara tidlös och långsiktig med robusta material, som bara blir vackrare med tiden.

Ställverket, som hittills varit en luftisolerad utomhusanläggning som tagit stor yta, kan genom gasisolerad teknik komprimeras och byggas in i en ny byggnad med en högre del för själva ställverken och teknikrum och en något lägre för transformatorer och ventilation. Den nya byggnaden ligger med sin östra fasad direkt mot Jägmästargatan, som ska breddas för att rymma gång- och cykelbanor. Det ställer helt nya arkitektoniska krav på anläggningen – huset ska inordna sig i staden och bli en del av gaturummet, samtidigt som den är en friliggande byggnad med fyra fasader, som alla ska upplevas som intressanta både på håll och när man kommer nära.

Den högre GIS-byggnadens fasader är klädda med slagna tegelstenar i varmröda nyanser med mörkare inslag. Teglet refererar till Ferdinand Bobergs klassiska industriarkitektur i Hjorthagen – elverksbyggnaden på Värtaverket och gasklockorna nere vid Husarviken. Den lägre transformatorbyggnaden i söder är istället svept i veckade plåtar av kraftigt corten-stål. Det rosttröga stålet har länge använts i anläggningsarkitektur, broar och hamnar och representerar väl de tunga, stadiga transformatorerna och deras nyckelroll i ställverksfunktionen.

De expressiva veckade elementen är också i dialog med de våningshöga V-formade terrakotta-element som sveper in kraftvärmeverket KVV8 på andra sidan Jägmästargatan.

Den högre GIS-byggnaden och den lägre trafobyggnaden binds samman av en sockel som är klädd med mörka, saltglaserade terrakottaelement, så kallat skärmtegel. Tegelelementen på den del av anläggningen som ligger direkt vid Jägmästargatans gångbana har en kraftig profilering, medan norr- och västfasadens sockelvåningar är klädda med släta plattor i samma kulör och glasyr.

Visionsbild: Urban DesignVad är viktigt att tänka på när man ritar just den här typen av byggnader?

Det absolut viktigaste är att kunna tänka på flera saker samtidigt. Byggnaden är inte bara ett hus, den är framför allt en teknisk anläggning som säkerställer att 100.000-tals Stockholmare får el i sina bostäder och arbetsplatser. Den ska gå att uppföra, parallellt med att den existerande anläggningen ska vara i drift, och det ska gå att bygga ut tekniken i framtiden. Samtidigt ska byggnaden vara ett positivt bidrag till stadsmiljön och en god granne till bostadshusen som ligger i kvarteren runt omkring.

Vi har arbetat med fasadernas utformning och hela byggnadens volymgestaltning för att skapa en byggnad som upplevs som vänlig och intresseväckande och som relaterar till människans skala. Utmaningen är att bryta ner de stora volymernas skala utan att kunna jobba med ”vanliga” arkitektoniska element som fönster och balkonger vilka markerar våningsindelningen i till exempel ett bostadshus.

Hur har designen av offentliga byggnader utvecklats under 100 år?

Till offentliga byggnader räknas vanligtvis (ofta skattefinansierade) byggnader som är tillgängliga för allmänheten – skolor, bibliotek, sjukhus, järnvägsstationer, domstolar – men också tekniska anläggningar som kraftverk, ställverk och broar kan räknas dit. I samband med uppbyggnaden av det moderna Sverige, under 1800-talets andra hälft, så lades stor vikt vid att dessa skulle få ett vackert och representativt yttre. Man var stolt över att landet moderniserades och gasverk, universitet och huvudpostkontor blev en symbol för det nya Sverige. Duktiga arkitekter anlitades för att rita broar och vattenkraftverk och detta höll i sig till början av 1960-talet ungefär. I samband med ”rekordårens” tillväxt och ett totalt genomslag för den rationella arkitekturstilen som kallas ’modernism’ blev byggnadernas yttre alltmer avskalat. Ett flerbostadshus från tidigt 1970-tal är inte helt olikt ett kärnkraftverk till stilen, det har bara fler fönster och balkonger…

Med tiden började man dock ställa högre krav på byggnadernas gestaltning, men anläggnings-arkitekturen fortsatte att enbart ses som ”maskiner”, helt utan krav på ett estetiskt tilltalande yttre. Det spelade säkert in att de flesta tekniska anläggningarna placerades i städernas utkanter eller i industriområden, där inte så många ser dem. Men de senaste 10-15 åren har vi kunnat se ett nyväckt intresse för att även teknisk infrastruktur ska ges en omsorgsfull och tilltalande gestaltning. Broar, vattentorn och kraftvärmeverk är inte längre bara till för att fylla en teknisk funktion, de ska passa på sin plats och vara vackra också!

Helena Glantz, Foto: Urban Design